Sanning finns i allt. Någon form av den, iallafall.
Av: Erika
Jag och min kusin Christine hade båda kommit till instinkt med att vi hade för många djurbarn hemma, och vi båda var ju ensamstående.
Det var en ny bartender i puben som vi vid det här laget var stamkunder på, och vi båda såg en framtida papparoll i honom. Han skrattade, log och lutade sig över bardisken när vi beställde. Som ni nog förstår hade jag varken tid eller lust med konkurans.
Jag behövde honom mer än henne, med en ny hundvalp och sen hade jag faktiskt spanat in honom ända sen han kom hit.
"Vad kul om han blir pappa till alla våra barn vi har hemma" Log Christine förväntansfullt.
"Mmmm" svarade jag, falsk medhållande. Jag tänkte inte dela honom med någon.
"Jag beställer" sa jag till Christine
"Nej det är lugnt, jag kan göra det. Du kan få sitta ned och ta det lugnt...." Började Christine men jag ville gå fram inte hon så jag ryckte pengarna ur handen på henne och skränade "MEN JAG GÖR DET!" Hon kollade förvånat på mig men satte sig till rätta.
Nu fanns det ingen återvändo, tävlingen hade börjat.
Jag rörde mig graciöst fram till bardisken vilket han självklart noterat och log lockande.
"Du vet vad vi vill ha" Log jag syftande på drinkarna, men i min intensiva blick syftade jag på annat. (pappa till barnen, och inte vi utan JAG)
Han fnös till lite förnärmat men jag räddade det snyggt genom att klappa han på armen och säga "två bacardi äpple, det vanliga alltså" Han nickade till och gick och fixxxade dessa.
"Tack" svarade jag innan jag vände om och lämnade två kronor i dricks.
Christines onskefulla blick förändrades när hon såg att jag faktiskt såg henne. Hon log istället och tog artigt emot sin drink.
Det hände inte särskilt mycket förän vi skulle gå därifrån.
På väg emot utgången så stod han där, jag gick förbi honom och rörde hans hand.
Christine uppfattade det här och tog hans handduk han hade med sig (bartender som han är)
"Ge mig den" skämtade han och det vart ett kärleksgnabb jag knappt kunde tåla.
"Jag vet att du vill ha mig" skrattade bartendern till Christine.
"Självklart! Log hon lyckligt." Det svartnade i mina ögon, men jag höll det inom mig. Ett dåligt beteende skulle vara det sista jag såg av honom.
Till råga på allt fick Christine hans handduk, och visade stolt upp den för alla vi passerade. Jag gick efter med armarna och läppen hängandes, trots att jag visste att det inte var försent.
Jag såg att bartendern stod och pratade med en tjej och såg då min chans.
"Christine,, vill du ha honom borde du gå och lämna handduken, det skulle han tycka var respektfullt och då kanske du får en chans" Peppade jag, och hon smakade på det innan hon vände om för att lämna den.
När vi kom in möttes vi förtvivlat av synen av bartendern kramandes med en tjej, och dom sa "Jag älskar dig" till varandra.
"Stick!" utbrast han när han fick syn på oss ståendes där.
Christine svalde den lilla stolthet hon hade kvar inför mig, och jag log nöjt.
Hon kastade handduken på honom, och vände om, jag följde henne tätt i klackarna.
Yes hon fick honom inte! Men...
Ja, ingen av oss fick ju bartendern även den här gången vilket faller mig naturligt.
Jag såg aldrig mer Christine, men har hört att hon började började med slalom.
Hon insåg väll att vända om en massa vändningar och gå snabbt var hennes grej.
Jag gjorde vad som behövde göras för stunden och visst tänker jag tillbaka på det ibland, det är klart, men jag ångrar liksom inget. Och som ni nog förstod hade jag varken tid eller lust med konkurans.
söndag 23 september 2007
Jag och min kusin Erika (Jobbet på pubben)
Ha i åtanke att det finns lite sanning i varje historia.
Av: Christine
Jag och min kusin Erika hade haft en relativt tuff vecka. Vi kände att vi behövde gå ut,ta ett glas och tänka på annat. Så vi tog tag i våran plan,gick till en pub och beställde två cider.
Väl på plats började planerna smidas..
Eftersom jobbet på Gålöaffären gick åt pipan så var vi båda i desperat behov att försöka få ett annat jobb. Vi tittade på varandra,med en blick som inte gick att misstolka. Det var dags igen. Tävlingen hade omedvetet börjat.
"Vill du ha nått mer att dricka,jag bjuder" sa jag till Erika. Här såg jag min chans att flörta in mig hos bartendern. "Åh, vad snällt..Hmm ja en bacardi äpple tack" svarade Erika.
Helt ovetandes om min nya plan. "Bra vänta här så kommer jag snart" svarade jag henne med ett leénde som kunde tolkas som vänligt i andras ögon. Jag gick fram till baren,beställde det vi skulle ha. Sen frågade jag "Behöver ni extra personal här?" men han hörde mig inte.
Utan tog pengarna,gav tillbaka växeln och gick sin väg "Fan!" tänkte jag.
Men det kommer fler chanser.
Vi hade suttit där ett bra tag nu, och ju mer tiden gick ju mer folk kom det dit. Nu såg jag min nästa chans att bli av med min konkurans.Vi hade skrattat och skämtat hela kvällen och humöret var på topp.
"Erika,gå fram till killen där och säg: Pernilla...det är ditt fel."sa jag till henne.
Erika vart lite osäker först, men antog utmaningen.
Hon skulle trots allt få ett par bacardi äpple till om hon gjorde det.
Framme vid baren stod det en stor kille med skinväst. Vad jag han se innan Erika var att hans märke på västen,ett märke som visade att han var en djupt insatt HellsAngels medlem.Erika samlar sig lite,blicken hon gav visade att hon tänkte inte låta något stoppa henn och hennes leénde kunde ha kommit från djävulen själv.
Jag satt kvar vid vårat bort och tänkte "Ja, nu ska vi se. Snart är det fritt fram för mig att få det här jobbet" Ju mer bartendern log mot Erika, ju mer tävlingsinriktad blev jag! Jag måste ha det där jobbet,jag behöver det mer än henne.Erika har nu kommit fram till killen, knackar han på axeln för att få hans uppmärksamhet och vräker småskrattandes ur sig "Pernilla.. ehm..Pernilla.. Det är ditt fel" Mannen vänder sig om, tittar på Erika och svarar något i stil med "Ska du ha en snyting?"Just ordet "snyting" hade jag och Erika skojjat om tidigare i veckan, så Erika vände sig mot mig skrattade högt och ljudligt "haha snyting,hörde du christine"
Mannen vart bara mer och mer irriterad på henne. Tillslut tröttnade han på hennes beteénde,tog tag i Erika bollade runt henne i luften och avslutade det hela med att kasta henne över bardisken. Erika flög över bardisken, ut genom föstret och ut på parkeringen.
Där hon nu låg avsimmad.
Jag går fram till mannen som inte bara var medlem i H.A utan även god vän till ägaren av pubben. "Vilka idioter det finns ute va?Vissa kan ju bara inte beteé sig" sa jag och förväntade mig ett medhåll.
Men han var redan så arg av den tidigare incidenten så jag fick mig nog en omgång jag med. Han tog tag i mig,bollade runt mig i luften och avslutade det hela med att kasta mig över bardisken. Jag flög samma väg som Erika. Över bardisken, ut genom fönstret och ut på parkeringen. Erika började vakna till så jag hjälpte henne att resa sig,borstade av mig glassplittret jag hade över hela mig och hyttade med näven mot den otrevliga mannen "Du kanske vill ha en snyting du själv kanske?!" Vilket inte var så smart. Både jag och Erika fick springa så fort vi kunde därifrån..Tyvärr sprang vi åt olika håll och vi kom ifrån varandra. Jag fick som sagt aldrig jobbet på pubben. Fick höra på annat håll att Erika hoppade på ett tåg och är nu mera bosatt i Göteborg. Hon vill inte prata med mig mer.
Visst ser jag tillbaka på det ibland,men jag ångrar liksom inget. Jag gjorde vad som behövdes för stunden. För som ni nog förstår så hade jag varken tid eller lust för konkurans.
Av: Christine
Jag och min kusin Erika hade haft en relativt tuff vecka. Vi kände att vi behövde gå ut,ta ett glas och tänka på annat. Så vi tog tag i våran plan,gick till en pub och beställde två cider.
Väl på plats började planerna smidas..
Eftersom jobbet på Gålöaffären gick åt pipan så var vi båda i desperat behov att försöka få ett annat jobb. Vi tittade på varandra,med en blick som inte gick att misstolka. Det var dags igen. Tävlingen hade omedvetet börjat.
"Vill du ha nått mer att dricka,jag bjuder" sa jag till Erika. Här såg jag min chans att flörta in mig hos bartendern. "Åh, vad snällt..Hmm ja en bacardi äpple tack" svarade Erika.
Helt ovetandes om min nya plan. "Bra vänta här så kommer jag snart" svarade jag henne med ett leénde som kunde tolkas som vänligt i andras ögon. Jag gick fram till baren,beställde det vi skulle ha. Sen frågade jag "Behöver ni extra personal här?" men han hörde mig inte.
Utan tog pengarna,gav tillbaka växeln och gick sin väg "Fan!" tänkte jag.
Men det kommer fler chanser.
Vi hade suttit där ett bra tag nu, och ju mer tiden gick ju mer folk kom det dit. Nu såg jag min nästa chans att bli av med min konkurans.Vi hade skrattat och skämtat hela kvällen och humöret var på topp.
"Erika,gå fram till killen där och säg: Pernilla...det är ditt fel."sa jag till henne.
Erika vart lite osäker först, men antog utmaningen.
Hon skulle trots allt få ett par bacardi äpple till om hon gjorde det.
Framme vid baren stod det en stor kille med skinväst. Vad jag han se innan Erika var att hans märke på västen,ett märke som visade att han var en djupt insatt HellsAngels medlem.Erika samlar sig lite,blicken hon gav visade att hon tänkte inte låta något stoppa henn och hennes leénde kunde ha kommit från djävulen själv.
Jag satt kvar vid vårat bort och tänkte "Ja, nu ska vi se. Snart är det fritt fram för mig att få det här jobbet" Ju mer bartendern log mot Erika, ju mer tävlingsinriktad blev jag! Jag måste ha det där jobbet,jag behöver det mer än henne.Erika har nu kommit fram till killen, knackar han på axeln för att få hans uppmärksamhet och vräker småskrattandes ur sig "Pernilla.. ehm..Pernilla.. Det är ditt fel" Mannen vänder sig om, tittar på Erika och svarar något i stil med "Ska du ha en snyting?"Just ordet "snyting" hade jag och Erika skojjat om tidigare i veckan, så Erika vände sig mot mig skrattade högt och ljudligt "haha snyting,hörde du christine"
Mannen vart bara mer och mer irriterad på henne. Tillslut tröttnade han på hennes beteénde,tog tag i Erika bollade runt henne i luften och avslutade det hela med att kasta henne över bardisken. Erika flög över bardisken, ut genom föstret och ut på parkeringen.
Där hon nu låg avsimmad.
Jag går fram till mannen som inte bara var medlem i H.A utan även god vän till ägaren av pubben. "Vilka idioter det finns ute va?Vissa kan ju bara inte beteé sig" sa jag och förväntade mig ett medhåll.
Men han var redan så arg av den tidigare incidenten så jag fick mig nog en omgång jag med. Han tog tag i mig,bollade runt mig i luften och avslutade det hela med att kasta mig över bardisken. Jag flög samma väg som Erika. Över bardisken, ut genom fönstret och ut på parkeringen. Erika började vakna till så jag hjälpte henne att resa sig,borstade av mig glassplittret jag hade över hela mig och hyttade med näven mot den otrevliga mannen "Du kanske vill ha en snyting du själv kanske?!" Vilket inte var så smart. Både jag och Erika fick springa så fort vi kunde därifrån..Tyvärr sprang vi åt olika håll och vi kom ifrån varandra. Jag fick som sagt aldrig jobbet på pubben. Fick höra på annat håll att Erika hoppade på ett tåg och är nu mera bosatt i Göteborg. Hon vill inte prata med mig mer.
Visst ser jag tillbaka på det ibland,men jag ångrar liksom inget. Jag gjorde vad som behövdes för stunden. För som ni nog förstår så hade jag varken tid eller lust för konkurans.
Jag och min kusin Christine (Bussolyckan)
Ha i åtanke att det finns alltid lite sanning i varje historia
Av : Erika
Jo. Jag och min kusin Erika skulle gå över vägen, vi hade just gått av bussen och den stod still, vi hamnade bakom den. (det här jobbet vi båda ville ha infekterade min syn på henne, ja behövde det mer än henne). ”Gå först du!” sa jag menande. ”åh, tack, du behöver inte...” svarade hon. ”Joo, men det är lugnt! Det förtjänar du” log jag. (Hon visste väll inte ritkgit vad hon förtjänade) Bussens bak skymde vägen men jag hade skymtat en bil på väg emot oss, den kom bara närmare och närmare. ”skynda nu Erika, gå!” stressade jag henne. Erika vart väl distraherad och såg sig inte för och gick rakt ut i vägen och blev påkörd. Jag fnissade för mig själv, tog upp telefonen för att bekräfta att jag nu kunde få jobbet, eftersom Erika tyvärr lämnat oss, men busschauffören hade uppfattat det här, och tillsammans med chaufförens ilska och min dåliga karma så backade han in i mig så jag tyvärr också blev påkörd.
Jag fick ju aldrig jobbet, men jag ångrar liksom inget. jag gjorde vad som behövde göras för stunden och visst tänker jag tillbaka på det ibland.
Av : Erika
Jo. Jag och min kusin Erika skulle gå över vägen, vi hade just gått av bussen och den stod still, vi hamnade bakom den. (det här jobbet vi båda ville ha infekterade min syn på henne, ja behövde det mer än henne). ”Gå först du!” sa jag menande. ”åh, tack, du behöver inte...” svarade hon. ”Joo, men det är lugnt! Det förtjänar du” log jag. (Hon visste väll inte ritkgit vad hon förtjänade) Bussens bak skymde vägen men jag hade skymtat en bil på väg emot oss, den kom bara närmare och närmare. ”skynda nu Erika, gå!” stressade jag henne. Erika vart väl distraherad och såg sig inte för och gick rakt ut i vägen och blev påkörd. Jag fnissade för mig själv, tog upp telefonen för att bekräfta att jag nu kunde få jobbet, eftersom Erika tyvärr lämnat oss, men busschauffören hade uppfattat det här, och tillsammans med chaufförens ilska och min dåliga karma så backade han in i mig så jag tyvärr också blev påkörd.
Jag fick ju aldrig jobbet, men jag ångrar liksom inget. jag gjorde vad som behövde göras för stunden och visst tänker jag tillbaka på det ibland.
Jag och min kusin Christine (Hemma hos chefen)
30 % sanning i varje historia.
Av: Erika
Jag och min kusin Christine var på väg hem till chefen till jobbet vi båda ville ha en ganska sen kväll, och jag visste att det var dagg ute. När vi var framme så såg jag en bänk, min chans.
Jag frågade henne om vi kunde sätta oss där och vänta. ”Jo.. men det är väll inte blött?” frågade hon mig.
Jag kände efter på bänken och nog var det väldigt blött, men jag svarade henne ”nej, verkligen inte”. Christine satte sig och jag låssades vara för upptagen för att sätta mig än, enda tills han kom. När vi skulle börja röra oss därifrån allihopa så tog jag tag i chefen och bad honom stanna upp. Christine fortsatte gå omedvetet men var alldeles blöt om byxorna. ”tråkigt att det skulle bli såhär” försökte jag och såg mycket ledsen ut, men egentligen log jag. ”Vad håller hon på med?” frågade han mig. ”Det har jag undrat också...” en fot inne, en fot inne! (finns ingen fortsättning, hur skulle den vara?) Nej. jag fick inte jobbet även den här gången. Och jag gjorde vad som behövde göras för stunden, och ångrar fortfarande inget. men jag tänker tillbaka, jo det är klart.
Av: Erika
Jag och min kusin Christine var på väg hem till chefen till jobbet vi båda ville ha en ganska sen kväll, och jag visste att det var dagg ute. När vi var framme så såg jag en bänk, min chans.
Jag frågade henne om vi kunde sätta oss där och vänta. ”Jo.. men det är väll inte blött?” frågade hon mig.
Jag kände efter på bänken och nog var det väldigt blött, men jag svarade henne ”nej, verkligen inte”. Christine satte sig och jag låssades vara för upptagen för att sätta mig än, enda tills han kom. När vi skulle börja röra oss därifrån allihopa så tog jag tag i chefen och bad honom stanna upp. Christine fortsatte gå omedvetet men var alldeles blöt om byxorna. ”tråkigt att det skulle bli såhär” försökte jag och såg mycket ledsen ut, men egentligen log jag. ”Vad håller hon på med?” frågade han mig. ”Det har jag undrat också...” en fot inne, en fot inne! (finns ingen fortsättning, hur skulle den vara?) Nej. jag fick inte jobbet även den här gången. Och jag gjorde vad som behövde göras för stunden, och ångrar fortfarande inget. men jag tänker tillbaka, jo det är klart.
Jag och min kusin Christine (vinnarinstinkten i mig)
Den här historien är inte helt tagen ifrån luften, ha det i åtanke.
Av: Erika
Jag och min kusin Christine hade båda blivit antydda ett jobb på gålöaffären, som ligger tio minuter med moppe ifrån mig. Tillsammans då, jag kände ju ägaren och hon var på god väg att börja med det. Som ni nog förstår hade jag varken tid eller lust för konkurans.
Vi bestämmde oss att gå långt för att få jobbet och städade runt, fixxxade nya skyltar och han vart djupt imponerad av vad han såg. Dagen därpå skulle vi komma tillbaka. Medan Christine satt där och skrev sina fina skyltar som han berömde, och jag ihärdigt försökte vara med på ett hörn, ritade surmulet små blommor och kaniner i hörnorna dom mest skrattade och berömmde mig barnsligt för. Jag behövde ju också jobbet, och ju mer hon berömdes, ju mer började jag se det hela som en tävling. Vinnar-instinkten grodde inom mig.
Jag visste att jag var rätt man för jobbet. På vägen hem satt Christine och berättade om hur kul det skulle bli om vi nu fick jobbet tillsammans, medan jag satt och log medtyckande, men smed planer i mitt huvud över hur jag skulle klassa ut henne.
Då tillslut kom min sekund i rampljuset.
Jag och Christine hade alltså tänkt gå långt, och bestämde oss för att göra honom sårbar och därmed hävda att han behövde oss. Vi bestämmde oss för att skala alla bananer, och sätta en massa tandpetare i vartenda äpple han hade så skulle vi säga ”men herregud, vad har du gjort?”. Christine såg detta som ett roligt sammarbete, oss emellan men jag såg det som mer än så. Så jag sa till Christine att stoppa tandpetarna i äpplerna, medan jag skulle gå och uppehålla honom.
Saken var den att när Christine finurligt smög emot fruktdisken och log samtyckande så blinkade jag noncharlant. Det här var min chans.. Så istället för att uppehålla honom så bad jag honom följa med mig och leta efter Christine, redan efter bara en minut.
När vi slutligen var framme vid Christine hade hon ryggen emot, skrattandes och stampandes tryckte hon i dom där små tandpetarna i varje äpple. ”VAD HÅLLER DU PÅ MED!?” gastade han emot henne, med mig vid hans sida. Christine vände sig förskräckt.
”Alltså Christine, så här får man inget jobb....” försökte jag emot henne. Hon stod som förstelnad. Ägaren tog upp ett av äpplena och stirrade på det. Sen kastade han det emot henne och bad henne ge sig iväg. Christine följde exemplet redan innan han hunnit säga klart den meningen och efter henne sprang han med äpplena, jag tog väl också en tre äpplen sådär och kastade efter henne, bara för att han skulle se mitt brinnande engagemang, och hur arg jag faktiskt var.
”Hur idiotiskt får man beté sig?” snäste jag åt honom och förväntade mig ett samtycke men istället vände han sig om och gick sin väg. Jag blev tyvärr aldrig anställt, och Christine såg jag aldrig mer röken av. Har hört att hon bor i västerås nu, och jobbar på en äppelsdekorations-firma. Ja, kanske fick hon ut något av det här ändå.
Insåg att hon gillade att dekorera äpplen med tandpetare. Jag fortsatte i samma spår som vanligt. Ibland kan man gå för långt, men jag känner att jag gjorde vad som behövdes just då. Kanske tog jag i lite för hårt, det är klart jag tänker så ibland, men jag ångrar liksom inget. Som ni nog förstod hade jag varken tid eller lust, med just konkurans.
Av: Erika
Jag och min kusin Christine hade båda blivit antydda ett jobb på gålöaffären, som ligger tio minuter med moppe ifrån mig. Tillsammans då, jag kände ju ägaren och hon var på god väg att börja med det. Som ni nog förstår hade jag varken tid eller lust för konkurans.
Vi bestämmde oss att gå långt för att få jobbet och städade runt, fixxxade nya skyltar och han vart djupt imponerad av vad han såg. Dagen därpå skulle vi komma tillbaka. Medan Christine satt där och skrev sina fina skyltar som han berömde, och jag ihärdigt försökte vara med på ett hörn, ritade surmulet små blommor och kaniner i hörnorna dom mest skrattade och berömmde mig barnsligt för. Jag behövde ju också jobbet, och ju mer hon berömdes, ju mer började jag se det hela som en tävling. Vinnar-instinkten grodde inom mig.
Jag visste att jag var rätt man för jobbet. På vägen hem satt Christine och berättade om hur kul det skulle bli om vi nu fick jobbet tillsammans, medan jag satt och log medtyckande, men smed planer i mitt huvud över hur jag skulle klassa ut henne.
Då tillslut kom min sekund i rampljuset.
Jag och Christine hade alltså tänkt gå långt, och bestämde oss för att göra honom sårbar och därmed hävda att han behövde oss. Vi bestämmde oss för att skala alla bananer, och sätta en massa tandpetare i vartenda äpple han hade så skulle vi säga ”men herregud, vad har du gjort?”. Christine såg detta som ett roligt sammarbete, oss emellan men jag såg det som mer än så. Så jag sa till Christine att stoppa tandpetarna i äpplerna, medan jag skulle gå och uppehålla honom.
Saken var den att när Christine finurligt smög emot fruktdisken och log samtyckande så blinkade jag noncharlant. Det här var min chans.. Så istället för att uppehålla honom så bad jag honom följa med mig och leta efter Christine, redan efter bara en minut.
När vi slutligen var framme vid Christine hade hon ryggen emot, skrattandes och stampandes tryckte hon i dom där små tandpetarna i varje äpple. ”VAD HÅLLER DU PÅ MED!?” gastade han emot henne, med mig vid hans sida. Christine vände sig förskräckt.
”Alltså Christine, så här får man inget jobb....” försökte jag emot henne. Hon stod som förstelnad. Ägaren tog upp ett av äpplena och stirrade på det. Sen kastade han det emot henne och bad henne ge sig iväg. Christine följde exemplet redan innan han hunnit säga klart den meningen och efter henne sprang han med äpplena, jag tog väl också en tre äpplen sådär och kastade efter henne, bara för att han skulle se mitt brinnande engagemang, och hur arg jag faktiskt var.
”Hur idiotiskt får man beté sig?” snäste jag åt honom och förväntade mig ett samtycke men istället vände han sig om och gick sin väg. Jag blev tyvärr aldrig anställt, och Christine såg jag aldrig mer röken av. Har hört att hon bor i västerås nu, och jobbar på en äppelsdekorations-firma. Ja, kanske fick hon ut något av det här ändå.
Insåg att hon gillade att dekorera äpplen med tandpetare. Jag fortsatte i samma spår som vanligt. Ibland kan man gå för långt, men jag känner att jag gjorde vad som behövdes just då. Kanske tog jag i lite för hårt, det är klart jag tänker så ibland, men jag ångrar liksom inget. Som ni nog förstod hade jag varken tid eller lust, med just konkurans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)