Jag och min kusin Christine (vinnarinstinkten i mig)

Den här historien är inte helt tagen ifrån luften, ha det i åtanke.

Av: Erika

Jag och min kusin Christine hade båda blivit antydda ett jobb på gålöaffären, som ligger tio minuter med moppe ifrån mig. Tillsammans då, jag kände ju ägaren och hon var på god väg att börja med det. Som ni nog förstår hade jag varken tid eller lust för konkurans.

Vi bestämmde oss att gå långt för att få jobbet och städade runt, fixxxade nya skyltar och han vart djupt imponerad av vad han såg. Dagen därpå skulle vi komma tillbaka. Medan Christine satt där och skrev sina fina skyltar som han berömde, och jag ihärdigt försökte vara med på ett hörn, ritade surmulet små blommor och kaniner i hörnorna dom mest skrattade och berömmde mig barnsligt för. Jag behövde ju också jobbet, och ju mer hon berömdes, ju mer började jag se det hela som en tävling. Vinnar-instinkten grodde inom mig.
Jag visste att jag var rätt man för jobbet. På vägen hem satt Christine och berättade om hur kul det skulle bli om vi nu fick jobbet tillsammans, medan jag satt och log medtyckande, men smed planer i mitt huvud över hur jag skulle klassa ut henne.
Då tillslut kom min sekund i rampljuset.
Jag och Christine hade alltså tänkt gå långt, och bestämde oss för att göra honom sårbar och därmed hävda att han behövde oss. Vi bestämmde oss för att skala alla bananer, och sätta en massa tandpetare i vartenda äpple han hade så skulle vi säga ”men herregud, vad har du gjort?”. Christine såg detta som ett roligt sammarbete, oss emellan men jag såg det som mer än så. Så jag sa till Christine att stoppa tandpetarna i äpplerna, medan jag skulle gå och uppehålla honom.
Saken var den att när Christine finurligt smög emot fruktdisken och log samtyckande så blinkade jag noncharlant. Det här var min chans.. Så istället för att uppehålla honom så bad jag honom följa med mig och leta efter Christine, redan efter bara en minut.
När vi slutligen var framme vid Christine hade hon ryggen emot, skrattandes och stampandes tryckte hon i dom där små tandpetarna i varje äpple. ”VAD HÅLLER DU PÅ MED!?” gastade han emot henne, med mig vid hans sida. Christine vände sig förskräckt.
”Alltså Christine, så här får man inget jobb....” försökte jag emot henne. Hon stod som förstelnad. Ägaren tog upp ett av äpplena och stirrade på det. Sen kastade han det emot henne och bad henne ge sig iväg. Christine följde exemplet redan innan han hunnit säga klart den meningen och efter henne sprang han med äpplena, jag tog väl också en tre äpplen sådär och kastade efter henne, bara för att han skulle se mitt brinnande engagemang, och hur arg jag faktiskt var.
”Hur idiotiskt får man beté sig?” snäste jag åt honom och förväntade mig ett samtycke men istället vände han sig om och gick sin väg. Jag blev tyvärr aldrig anställt, och Christine såg jag aldrig mer röken av. Har hört att hon bor i västerås nu, och jobbar på en äppelsdekorations-firma. Ja, kanske fick hon ut något av det här ändå.
Insåg att hon gillade att dekorera äpplen med tandpetare. Jag fortsatte i samma spår som vanligt. Ibland kan man gå för långt, men jag känner att jag gjorde vad som behövdes just då. Kanske tog jag i lite för hårt, det är klart jag tänker så ibland, men jag ångrar liksom inget. Som ni nog förstod hade jag varken tid eller lust, med just konkurans.