Sanning, lite sanning.
Av: Christine
Jag och min kusin Erika hade äntligen lyckats få ett jobb på en resturang.
Visserligen bara ett helg jobb,men det var ialla fall en början. Eller "en fot inne" som vi kallar det. Vi skulle ta emot beställningar,servera maten,duka undan och torka borden och lite sådär. Dom behövde egentligen bara en personal men lät oss båda jobba där för se vem som var rätt man för jobbet.
När vi står ute på golvet och torkar alla bord så kommer plötsligt Peter Swartling från Idol juryn in genom dörren. Erika var för upptagen med att torka sina bord och nynna på låtar så hon hann inte uppfatta att han klev in. Jag såg honom först och började snabbt smida planer. Han beställde sin mat och gick och satte sig vid ett bord. Jag såg att Erika var på väg dit för att torka dom sista borden. Jag tänkte för mig själv att nu måste jag göra nånting snabbt,Erika får inte se honom,inte än.
"Erika kom hit,vi måste ju gå och berömma kockarna för att dom gör sånt bra jobb,deras goda mat och deras fina upplägg av maten" sa jag ivrigt till henne. Erika tyckte att det var en mycket god idee och följde vänligt efter. "Vilken tur,där höll mina planer på att förstöras" tänkte jag. Väl ute i köket så berättade jag för henne vem som just kommit dit.Erika sken upp av lycka och sa "Ska vi inte ställa upp i kareoken och visa han att vi faktiskt är stjärnor inga jävla diskplockare" sa hon med förväntansfullt leende. Jag vart lite osäker först,men tänkte efter och insåg att nu har jag min chans att få Erika riktigt bortgjord och därmed få heltidstjänsten som utlovats för mig själv. "Klart vi ska göra det" sa jag till henne.Vi gick ut från köket och fram till scenen. Lokalen var full med berusade människor.Men vi samlade mod och greppade varsin mickrofon. Musiken drog igång och vi tittade på varandra och började ta ton.Efter bara någon minut tänkte jag "heltidstjänst eller idol,båda passar mig.måste bara bli av med min konkurans" Så när Erika ska ta en rad ensam så passade jag på att dansa lite i bakgrunden.
Nu såg jag min chans,jag drar ut hennes mickrofon. Nu är det refrängen,den skulle vi ta tillsammans. Men då ... Jag hade dragit ut min egen mickrofon!!Erika fortsatte sjunga som om ingenting hade hänt. Swartling såg mycket nöjd ut. Och efter vårat uppträdande,eller Erikas uppträdande, gick han fram och berömde henne för hennes otroligt bra röst och hennes närvaro på scen.Jag gick och fortsatte plocka disk. Istället för att dra ner Erika hade jag hjälpt henne till framgång.
Så jag lever nu i skuggan av henne. Men allt ont har något gott med sig. På de ställen hon sjunger på där får jag jobba.Så jag menar att visst ser jag tillbaka på det ibland,men jag ångrar liksom inget. Jag gjorde vad som behövde göras för stunden. Som ni nog förstår hade jag varken tid eller lust med konkurans.
